Satt just på jobbet och tänkte lite på hur det var för exakt ett år sen i mitt liv och det är nästan skrämmande vad jag kom fram till...

för ett år sen så hade jag panik i kroppen över att ens komma hem för jag visste att det skulle bli bråk och tjafs. Jag fick aldrig sova och varje dag var en kamp mot tårarna eftersom jag kände mig så jävla misslyckad som person. Att jag aldrig fick träffa mina vänner utan att det skulle bli bråk och svartsjuka eller att jag hade panik varje gång en timma innan jag slutade jobbet för jag ville skynda mig hem så det inte skulle bli bråk om vart jag hade varit.
Allt detta var inget jag valde men jag satt helt plötsligt där och jag visste inte ut eller in för oavsett vad jag gjorde så blev allt fel.
Att en så stark person som jag verkligen är blev nerbruten till att ramla ihop och bara låta tårarna rinna och känna sig så värdelös och ifrågasatt varje sekund utan att inte ens kunna få en minut att samla tankarna eller låta mig bara vara mig för en stund.. hur kunde det bli så?
att sitta instängd i ett förvaringsrum och bara hoppas att det skulle gå över och bli bättre men utan resultat....

Förstår inte hur en människa kunde bryta ner mig såpass så jag blev helt apatisk och bara se på hur jag själv och allt som rör mitt liv brytas ihop.. även vänner som började tröttna på att jag aldrig kunde ta mig tid till dem.. men det var inte det som var problemet.. det var att jag orkade inte bråka så jag valde att stänga in mig i det mörka och ta bråket som ändå kom....

Vill dock inte lägga ut för mycket om vad som hände bakom mina stängda dörrar för jag vill inte vara så hemsk att jag slänger ut detaljer men i korta drag... om jag inte hade fått ett slut på detta så vet jag inte vad som hade hänt....

men jag kommer aldrig glömma två människor som gjorde allt för mig när ondskan försvann och lämnade ett tomt hem efter sig och en psykiskt nerhuggen mig....
Melodi var den som fanns först på plats för att hjälpa mig upp och försöka få mig att känna igen mig själv igen.. hon gjorde verkligen allt för mig och det kommer jag aldrig glömma.... hon fick upp mig på benen igen och jag kunde sakta men säkert börja vackla på mina egna ben...
Den andra var crazy catprincess, hon som var en vän med det förflutna fick mig att inse att jag aldrig skulle ha mått bra med detta som höll på att hända... hon fick mig att inse att jag var värd så mycket bättre... det tackar jag för att hon fick mig att börja tänka... det var inte fel på mig...

Sakta men säkert började jag hitta  tillbaka till mig själv och bara att inse att jag aldrig komme sätta mig i den situationen igen får mig att känna mig sååå stark igen... så stark jag alltid har varit...

För exakt ett år sen på minuten när jag skriver detta så satt jag och våndades för att åka hem, fick aldrig må bra, fick aldrig tycka och tänka för mig själv, fick bara höra hur värdelös jag var, var på gränsen till tårar....

idag sitter jag på nytt jobb, ny styrka, nytt liv, med allt jag kan önska mig, även passat på och gjort det som jag inte var tillåten till innan och jag ser en ny framtid, en bättre framtid.....